Semesterskräcken.

(Skrev de här raderna nån gång förra sommaren men de blev aldrig publicerade. Tar den nu då det är aktuellt igen. )

Redan första dagarna i januari börjar ångesten krypa sig på. Julledigheterna är över och man börjar fasa över sommarens dito. Vikarier. Hur, när, var och framförallt vilka?

Julen passerar i vanlig ordning med önskemål om ledigheter i parti och minut. Jo, alla vill vara med sin familj och sina barn på julafton och vem vill inte unna sig lite extra ledighet under julen? Precis som jag vill göra. Vara med familjen, fira jul med nära och kära och bara vara pappa, numera make, kompis och lite ledig. Kanske en resa?

Likadant under sommaren. Ledig, snickra lite på huset, fixa en del som behöver fixas. Vara med barnen, frun och kanske vara lite ledig. En golfrunda, en resa, besöka vänner, ta emot vänner på besök. Ja lite Svenne-liv.

Men inte då…

Till förra sommaren hade vi färre ansökningar än någonsin. Några var t.o.m av den karaktären att de måste söka men ville inte ha jobb, nu, kanske sen, Kanske…
Och kvalitén på de som sökte? Ja inte hänga ut folk nu men jag skriver ju inte dessa rader av lycka direkt.

Visst, vi fick tag på en pärla. En. Sen var det tunt om man ska vara sån. Och pärla eller inte, det blir precis som vanligt. Introduktionen räcker inte på långa vägar till de ordinarie assistenternas standard och även om pärlan är en pärla tar det en del tid att lära upp den pärlan. Tid som jag egentligen borde lagt på annat, tid som jag inte har och aldrig kommer att få igen. Tid som jag borde lagt på annat än att vara ledsagare och utbildare för att lära någon ta hand om sonen som jag egentligen skulle haft en massa kul med. Nu blir det lärande av moment efter moment och var alla grejor är och hur många gånger ska man behöva visa innan nån hittar duschförklädena? Platshandskarna? Tvättlapparna? Toapapperet? Handdukarna? Tvättkorgen och gud vet vad…

Det tar tid, tid jag inte har. Tid jag borde lagt på, ja ni fattar. Och hur kul är det för sonen att agera provdocka gång efter annan? Hur var det nu med lyften? Hur funkar permobilen? Kan jag köra så här med rullen? När ska medicinen tas?

Ja, den ordinarie styrkan måste få vara ledig. Inget snack om den saken men hur man än vrider och vänder på det så blir det en belastning. Delar man upp det får dem kvarvarande assistenterna bära ett tyngre lass under sommaren (eller random ledighet). Spelar ingen roll hur vi gör här. Hjälpbehovet kvarstår och den enda som vet och kan ställa upp är jag, (och mamma i familjen så klart, om hon nu inte jobbar, har jobbat eller ska jobba. Skiftarbetets baksida.)

Och så snackar polare, vänner bekanta och rösterna på stan om sommar, semester och härlig ledighet. Snacka på ni, var lediga, koppla av, jag ”jobbar” på min ledighet, på min ”semester”.
Eller jobbar? Jag är ju med sonen, för vikarien kan inte, vet inte, förstod inte och kunde inte komma den dagen för det var nåt med tån och då orkar man inte jobba. Solen sken och ja, 1+1 är lika med en rätt fet solbränna som dyker upp några dagar senare i skarp kontrast till min likbleka lekamen med svarta puckar runt ögonen. För det kommer ju nätter också. Vaknätter då värmen är för påtaglig och kramperna avlöser varandra med spasticitet, ofrivilliga rörelser och allt det normala som inte är normalt för de där som snackar sommar, semester och härlig ledighet.

Är jag bitter? Nej då, inte alls. För sen är det vardag och skola igen, alla är tillbaka och pärlan snart självgående och då jävlar ska jag vara ledig. På med dunjackan och ut i trädgården bara.

Om nu inte nån får ont i tån…

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s